Evangeliet i ett nötskal

I denna kanske mest kända vers i Nya testamentet sammanfattas de goda nyheterna – för både oss människor och för hela skapelsen. Den yttersta konsekvensen av evangeliet är löftet om evigt liv. I vers 14 antyder Jesus sin kommande korsfästelse, och i vers 15 framhålls att de som tror på honom ”skall ha evigt liv”. Vers 16 förklarar att detta sker genom Sonen – det vill säga genom Jesus själv. Evangeliet ger oss alltså ingen lista över prestationer eller handlingar som krävs, utan en inbjudan att lita på honom och hans verk. Då, säger evangeliet, får vi evigt liv – ett liv som sträcker sig bortom den fysiska döden.

Att ”evigt liv” finns i Jesus Kristus är något som Johannes återkommer till omkring 17 gånger i sitt evangelium. Första gången möter vi det just i Joh 3:15–16, där det fungerar som en förklaring av vad frälsning innebär. Det grekiska ordet i grundtexten för ”liv” används hela 36 gånger i Johannesevangeliet. Löftet om evigt liv i Kristus tillhör alltså dess huvudtema, vilket Johannes själv framhäver i slutet av sin bok:

Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn. (Joh 20:31).

Bakgrunden till Joh 3:15–16 är samtalet mellan Jesus och farisén Nikodemus. Han kom till Jesus om natten för att söka klarhet i vem Jesus egentligen var. De tecken som Jesus hade börjat utföra övertygade Nikodemus – och flera andra – om att Gud var med Jesus. Mötet blir ett tillfälle för Jesus att presentera vem han är, och hans svar leder in i ett samtal om nödvändigheten av att födas på nytt för att kunna se Guds rike. Till sist utropar Nikodemus, med en viss frustration: ”Hur är detta möjligt?” (v. 9). Han förstod ännu inte att Jesus talade om behovet av en andlig pånyttfödelse för att komma in i Guds rike – det som i kristen tro är själva kärnan i frälsningen.

Efter v. 12 är det oklart om det är Jesus som fortsätter i en monolog eller om Johannes kommenterar det tidigare samtalet. Från v. 15 betonas emellertid det eviga livet. Här förskjuts tyngdpunkten från att ”se Guds rike” till att ”ha evigt liv” som den yttersta konsekvensen av tron på Jesus. Den mest naturliga tolkningen är att dessa två uttryck kompletterar varandra: att ”ha evigt liv” är att få del av hoppet om att se och uppleva Guds rike. Båda uttrycken hänger samman med nödvändigheten av att födas på nytt – att bli en ny skapelse i Kristus.

På det sättet blir det eviga livet mindre abstrakt, eftersom det handlar om att erfara Guds rike. I Johannesevangeliet framställs de tecken som Jesus utför just som manifestationer av Guds rikes närvaro. Därför är det nya livet i Kristus inte bara ett framtidshopp, utan en verklighet som tar sin början redan här och nu. Att tro på Jesus som Frälsare och Herre innebär alltså både hopp om evigt liv och delaktighet i Guds rike. Men vad gör detta möjligt? Det förklaras i själva kärnversen: Joh 3:16.

Det första som gör det möjligt är Guds kärlek till sin skapelse (”Så älskade Gud världen […]”). När Gud skapade världen var det inte en handling av blott maktutövande. Denna skaparkraft var istället ett uttryck för kärlek – en kärlek som till och med tar sig formen av tjänande. I Psaltaren jublas det: ”[…] Herrens kärlek fyller hela jorden” (Ps 33:5), det vill säga Guds kärleksfulla nåd. I Nya testamentet förknippas denna kärlek med det grekiska ordet agape, det begrepp som används i Joh 3:16. På så sätt pekar versen på Guds djupa, kärleksfulla avsikt med världen. I centrum står Guds kärlek, och det eviga livet tillhör oss enbart på grund av denna nåd – en nåd som vill föra både oss och hela skapelsen tillbaka in i Guds rike.

Det andra som gör det möjligt är att Gud i sin kärlek lät sin Son bli offrad för världen (”[…] att han gav den sin ende son, […]”). När människan går sin egen väg i stället för att vandra med Gud, väljer Gud i sin kärlek ändå att vara med henne. Detta ser vi gång på gång i Gamla testamentet, där Israel blir en representant för alla folks svårigheter att förstå Guds avsikter med sin skapelse. I evangeliet tar Gud det avgörande steget: han ger sin ende Son för att besegra dödens grepp om människan och hela skapelsen – och på så sätt föra allt tillbaka in i Guds rike. Som Paulus också uttrycker det: ”Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare” (Rom 5:8).

Dessa två saker – Guds kärlek och Sonens död – gör det möjligt enligt evangeliet att erfara ett liv präglat av Guds rikes närvaro. Men Joh 3:16 lägger till en nödvändighet innan löftet om evigt liv: ”[…] för att de som tror på honom inte skall gå under […].” För att detta löfte ska uppfyllas måste döden besegras, något som inte hade skett om berättelsen slutat med Sonens död på korset. Eftersom löftet är att de som tror på Jesus ”inte skall gå under”, pekar versen också fram mot hans uppståndelse – som gör det möjligt att ”ha evigt liv”. Detta är Joh 3:16: Faderns kärlek, Sonens död och uppståndelse – evangeliet i ett nötskal – som ger dig ett fantastiskt hopp om en helad värld tack vare Guds kärleksfulla nåd.

Källa: se här