"Bli kvar i min kärlek" – en reflektion över Joh 15:9
I sitt avskedstal (Joh 13:1–17:26) förklarar Jesus för sina lärjungar en sista gång vem han verkligen är. Han avslöjar sin djupaste identitet för dem som följt honom nära och blivit hans vänner under tre års tid. Joh 15:9 är en del av detta längre tal, där Jesus framför allt använder bilden av vinstocken för att förklara sin relation till Fadern och lärjungarna – och deras relation till honom. Det handlar om att förbli i honom, så att relationen bär frukt – mycket frukt.
Versen består av två delar. Först en beskrivning: ”Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er.” Sedan en uppmaning: ”Bli kvar i min kärlek.” Här ser vi en central poäng i Nya testamentets presentation av Jesus: i och genom Jesus kan vi se vem Gud verkligen är. Jesu kärlek till sina lärjungar är en spegling av Faderns kärlek till honom. Även om människor kan visa kärlek utan att känna Gud, menar Nya testamentet att det är bara i Kristus som vi verkligen får erfara Guds kärlek. Därför uppmanar Jesus: ”Bli kvar i min kärlek.” Men hur gör man det? Svaret kommer i nästa vers: genom att hålla fast vid hans ord – på samma sätt som han själv har hållit sin Faders bud och förblivit i hans kärlek (v. 10).
Ömsesidig kärlek
Budskapet om den ömsesidiga kärleken mellan Fadern och Sonen, och hur den kärleken sträcker sig till oss, är något av det mest karaktäristiska för kristen tro. Men det är inte en sentimental kärlek. Det är en kärlek som också kan vara tuff. Det märks tydligt när han använder bilden av vinstocken (Joh 15:1–17). I verserna 1–8 beskriver han relationen som livgivande: ”Jag är den sanna vinstocken”, säger han, och Fadern är vinodlaren, medan lärjungarna är grenarna. Denna bild är ganska opersonlig, men från och med vers 9 skiftar betoningen till en kärleksrelation – och plötsligt blir allt personligt.
Uppmaningen att bära frukt i verserna 1–8 får nu sin grund i kärleken, vilket bekräftas av att Jesus binder samman den livgivande och den kärleksfulla relationen i verserna 16–17. Vad vill han säga? Faderns kärlek för Sonen är basen för Sonens kärlek för sina lärjungar, vilket i sin tur blir basen för lärjungarnas egen identitet. Så relationen med Gud är både personlig och formande – en kärlek som är omsorgsfull, men också krävande.
Jesus beskriver hur Fadern som vinodlare tar hand om vinstocken: han skär bort grenar som inte bär frukt, och han ansar de som gör det, så att de ska bära ännu mer – till sist mycket frukt. Det kan låta hårt, men från vers 9 blir det klart att detta handlar om kärlek. En kärlek som vill det bästa, även om det ibland innebär smärta. Detta sker inte utan hjälp – Anden är närvarande (Joh 14 och 16), och ansningen sker genom Jesu ord. Det är alltså ett samspel inom Treenigheten för att ge liv åt grenarna – oss.
Att ”bli kvar i mig”, som Jesus säger i verserna 1–8, är en ömsesidig relation. Jesus förblir i oss, och vi i honom – genom tron. Det är inte något vi kan ta för givet, utan ett aktivt val. Grenar kan inte bära frukt av sig själva; de måste sitta kvar i vinstocken. Det är ett beroende, inte ett självförverkligande. I praktiken kan människor bära god frukt utan att tro på Gud, men enligt Jesus är det bara i den sanna vinstocken – i honom – som frukten blir den Fadern söker.
Jesus talar om en stegring i fruktbärandet: först frukt, sedan mer frukt och till sist mycket frukt. Men allt bygger på beroendet: ”utan mig kan ni ingenting göra”. Det handlar inte om prestation i egen kraft, utan om ett växande liv i gemenskap med honom. Se även vad Paulus säger i Filipperbrevet 4:13: ”Allt förmår jag i honom som ger mig kraft.”
Frukten
Jesus preciserar inte exakt vad frukten är i detta avsnitt, men sammanhanget antyder att det handlar om efterföljelsens och trons frukter – sådant som kännetecknar en lärjunge. På andra håll i Nya testamentet, till exempel i Galaterbrevet 5:16–26, konkretiseras Andens frukt – kärlek, glädje, frid, tålamod och så vidare.
Jesus lägger till kärleksdimensionen i sin undervisning i Joh 15:1–17, för att vi ska förstå att relationen inte bara handlar om funktion (att bära frukt), utan om ett personligt gensvar på hans kärlek. I Jesus ser vi Faderns kärlek – en kärlek som ibland är tuff, men alltid god. Och det finns ännu ett löfte i detta sammanhang: om lärjungarna förblir i Kristus, och hans ord fortsätter att forma dem, då får deras böner gensvar (v. 7). Det är så tuff kärlek fungerar: Gud hör våra böner när våra hjärtan är formade efter hans vilja.
Källa: se här